Nytt ljus på barns fysiska krigslekar

– Även om jag inte skriver det direkt så ställer min avhandling också denna fråga: Vad gör egentligen barn med de våldsamma uttryck som finns i världen? Kan man kanske rentav se att de transformerar dessa uttryck? Eller till och med försöker bryta sig loss från stereotyper genom att omkonstruera dem? Då måste vuxna uppmärksamma det för att det ska få genomslag, förklarar Ebba Theorell när Modern Barndom möter henne för en intervju om hennes doktorsavhandling Kraft, form, transformationer : Om kinestetisk musikalitet och kroppsvärldande i pojkars krigslek. Att försöka sammanfatta den med några få korta meningar verkar omöjligt, men Ebba tvekar ändå inte när hon får en fråga om det:

Det viktigaste är den vändning som komplicerar frågan om varför krigslekar är så attraktiva för generation efter generation av små barn, oftast pojkar. En vändning bort från att så ensidigt se dessa lekar som destruktiva och ointelligenta och en vuxenvärld som bemöter dem med aggressivitet eller ointresse, till att se att här finns väldigt mycket kunskap, transformerande och lärande som är skickligt och intressant.

– Om vi sätter rörelserna i förgrunden som en av huvudkomponenterna i krigslek kan vi se nya estetiska kvaliteter som vi ofta har förkastat eller inte intresserat oss för tidigare, fortsätter Ebba. Under sin disputation tidigare i vintras uttryckte hon också en förhoppning om att vi vuxna ska förenkla mindre och börja rucka på våra perspektiv så att vi kan se annat, se att barnen är väldigt intelligenta i det här.

Något som hon själv inte heller såg först, när hennes egna söner började leka passionerade krigslekar och Ebba skrämdes av det. Men undan för undan väcktes hennes nyfikenhet och Ebba började undersöka pojkars fysiska krigslekar (eftersom det oftast är pojkar som leker dessa lekar). Lekar som är inspirerade av actionfilmer och fiktiva superhjältar i barn- och populärkulturen, aldrig av verkliga krig, gängkultur, terrorism eller andra våldsamma händelser i världen.

– Redan tidigt såg jag hur noggranna de var att inte nudda varandra, ja skickliga i att undvika att slå till eller skada varandra. Det var också tydligt hur starkt rörelsemedvetna de var, även de allra yngsta. Jag upptäckte också en sak som jag aldrig skulle ha gjort om jag inte hade filmat, att det verkar finnas ett moment i vissa ögonblick, ett slags transduktion, förvandling i vissa stunder, då de börjar undersöka en rörelse mitt i leken. De stannar upp och liksom känner på den, till exempel i en fäktningspiruett då undersökningen av själva piruetten som rörelse, i moment, ser ut att få det starkaste intresset.

Mer om vad Ebba Theorell sett och uppmärksammar utifrån sina två forskningsfrågor – ”Vilka estetiska dimensioner kommer till uttryck i små barns krigslek?” och ”Vad framträder om krigsleken analyseras genom en dansteoretisk ram?” – berättar hon om i Modern Barndom nr 2/22. Som vad kinestetisk musikalitet är, det stråk som hon sett förbinder alla huvudkategorier i hennes forskningsresultat, liksom varför krigslekar är så lockande för de barn som leker dem. Men också varför föräldrar och pedagoger måste lära sig se skillnad på låtsasaggressioner och riktiga aggressioner.

– När vi förfasar oss över och bedömer pojkars krigslek så hårt så alienerar vi dem i deras försök att liera sig med, försöka förstå och komma med nya förslag till hur världen och mänskligheten kan se ut. De tycks både imitera, bryta upp och omkonstruera stereotyper. Skapa ny mening, nya undersökningar. Vad skulle egentligen hända om vi försöker se vad en ny generation barn försöker läsa in i detta? frågar sig Ebba Theorell, och hoppas att de allra yngsta barnen ska få den uppmärksamhet de förtjänar för hos dem finns verkligen kraft att förändra.

Text Maria Herngren