Svanens bakterier möter publik och forskare

Vridna spiriller är bara en av många bakteriearter som barnen på avdelning Fenix på förskolan Svanen i Norrköping känner väl till. Visualiseringscenter C likaså, efter att de visar sitt bakterieforskande projekt där sedan mitten av februari, fram till sista maj. Lena Tibell, professor i biokemi, visuellt lärande och kommunikation och livsvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet och Norrköpings Visualiseringscenter, har de också mött tidigare – där av smeknamnet ”Forskar-Lena”. Modern Barndoms redaktör har de däremot inte träffat, även om tidningens läsare har fått möta deras bakterieprojekt redan i höstas (MB 4/15 och på hemsidan). Men en timme senare, när Aicha, Samina, Bariq och Hevend har berättat mer, spelar de gärna sitt egentillverkade memory av burklock med förstorade bakteriebilder på med denna nya gäst, som frikostigt får ta del av såväl deras bakteriekunskaper som skarpare minne i form av vunna memorypar.

– Echerichia Colibakterier, för att de är så fina, säger Aicha och visar på sin favorit – en hårig grön tubformad bakterie med tre slingrande svansar bakom sig – bland alla färgstarka bakteriebilder på golvet. På väggen bakom finns än fler bilder av bakterier, men mer i form av barnens egna teckningar, målningar och andra skapelser. Därtill texter med deras frågor och hur de forskat och reflekterat. 

På väggen intill presenteras forskare från Albert Einstein till Lena Tibell med inramade porträtt på dem som barn i en permanent utställning. Där finns nu en ny tavla, med porträtt på Fenix alla barn. 

På en tygvepa i andra ändan av utställningen berättas om hur deras bakterieutforskande på sätt och vis började redan för tre år sedan med en död ekorre på förskolegården, vilken ledde till projektet ”Ekorren och myrorna – livet och döden, skelettet och själen”. Redan under det året dök många tankar och funderingar om bakterier upp, men utan att de utforskade det närmare, vilket de dock gjorde året därpå. 

– När sedan nästan alla våra barn skulle gå vidare till förskoleklass och hela förskolan skulle börja jobba med ett nytt treårigt gemensamt tema, ”Barns berättande i mystiska, magiska världar”, trodde vi att vi måste lämna bakterierna, det kändes väldigt sorgligt, berättar Sandra Larsson.

– När de nya barnen kom visade det sig att de hade väntat på att få börja med bakterier och de fem som var kvar hade också längtat efter det. ”Vi älskar bakterier!” sa de, fortsätter Tessan Gren.

– Så nu undersöker vi sedan i höstas hur bakterier kommunicerar, säger Sandra. 

När Aicha, Samina, Bariq och Hevend presenterar ”Fenix magiska väska” har Christina Häll Isaksson, Svanens förskolechef, gjort oss sällskap på golvet, liksom Katarina Sperling, tidigare producent på Visualiseringscenter C, som sett hur den här utställningen väcker frågor och nyfikenhet hos centrets besökare inför några av naturvetenskapens stora mysterier, och att den stärker bilden av hur seriöst och hårt den svenska förskolan, i synnerhet Svanen, arbetar med barns lärande.

När barnen öppnar väskans lock bländas vi alla av det ljus som strålar därifrån ut över golvets dunkel. Där i finns ett pärlband av lampor, men också bilder och texter med olika hypoteser från Fenixbarnens lillmöten om hur bakterier kan kommunicera.

– Har ni funderat över hur bakterierna fått sina färger? undrar Lena Tibell. 

– De såg ut så när vi fick dem, säger Aicha om deras vackra förstoringar av streptokocker, bakteriofag T4 och coli.

– Man måste färga in dem för att kunna se dem, förklarar Lena samtidigt som hon kryper närmre för att kunna se och höra mer om vad deras kompisar sagt, till exempel på pratbubblorna i en bild:

”De pipar med den här. Piparna. Och de pratar slarvigt.” Ivar

”Och jag vet att de måste ha runda, inte taggiga, då kan de inte prata.” Sanya

”Ja, fast bara prata tyst.” Ivar

”Ja, det är faktiskt sant.” Sanya

”Ja!! Det är rätt!!” Amer.

– Ja, bakterier kan kommunicera med varandra, men de har ingen mun, säger Lena.

– Just det som ni berättade för taxichauffören på vägen hit, säger Sandra och tittar uppmuntrande på barnen som tittar en aning undrande på Lena som då fortsätter berätta:

– De använder sig av molekyler.

– Molekyler!?

– De är ännu mindre än bakterier. De skickar iväg molekyler som någon annan tar upp. Lena bekräftar att flera av deras hypoteser stämmer med vad forskarna vet om bakterier idag. Själv forskar hon bland annat på hur barn, elever, studenter, forskare och andra tolkar och förstår representationer av molekyler och celler. Hur komplexa dynamiska begrepp, som vi inte kan uppleva med våra sinnen kan förstås om man får interagera med visuella och multimodala representationer, som just detta center kan erbjuda.

– Hur ser man det man inte ser och hur visar man det? Och hur förklarar man det? Det är det jag är mest intresserad av, säger Lena.

– Vi fokuserar mest på frågorna, berättar Tessan, även om de också söker svar på olika sätt. Men framförallt tycker de att det är spännande med hur svaren sedan väcker nya frågor.

På utställningen ber de också besökarna att bidra med sina hypoteser. Så när barnen, pedagogerna och Lena är klara med Fenixbarnens vittjar de nyfiket den guldiga lådan för att ta del av andras tankar om bakterier. Kanske brummar de. Eller ...

”Jag tror de skickar små prickar till varandra. Prickarna luktar på olika sätt och bara bakterierna vet vad de olika lukterna betyder. Eller så känner de att prickarna känns olika.”

– Ja, de skickar ju små molekyler som någon annan tar upp. Det är kemi! De känner på så sätt av varandra, bekräftar Lena återigen.

– Men hur vet bakterierna vart de skall skicka iväg molekylerna, undrar Katarina. 

– Det är bara en slump. De suger in dem ungefär som om de luktar sig till dem.

– Det var många hypoteser. Vi kan ta med dem och läsa och undersöka dem på våra lillmöten på Fenix, föreslår Tessan när de läst alla.

– Skulle jag kunna få låna dem sedan när ni jobbat med dem, undrar Lena och kommenterar att de kanske kan hitta några smarta hypoteser där för att forska på i sitt labb. 

Då tar barnen fram ett exempel på sin egen forskning ur väskan.

På agarplattan som de visar Lena finns det gott om gula fläckar, kolonier fulla av citronbakterier som de odlat fram från en citron på deras eget citronträd på avdelningen.

– Om ni lyft mycket på locket kan där förstås finnas andra bakterier, från era munnar, berättar Lena, när hon frågar om de luktat på den. 

– Det luktar jätteäckligt, utbrister Bariq när han med viss tvekan till slut gläntar på locket. Något som alla håller med om när agarplattan går från hand till hand och grimaserna avlöser varandra.

Slutligen visar Aicha en teckning hon gjort där Lena känner igen flera av bakterierna, varefter hon undrar om de arbetar med bakterier varje dag.

– Ja!

– Alltid.

– Varför är det så roligt med bakterier, om det är det? frågar Katarina.

– Det är det. För att de dumma bakterierna dör, förklarar Samina, innan det är dags att lägga tillbaka allt och stänga väskan.

– Utställningen bygger på våra dokumentationer där vi har mycket material. Men vi har jobbat med den så att den skall spegla vår verksamhet, likt en processvägg, levande och kreativ, och visa hur barnens undersökande och skapande får ta plats hos oss, berättar Sandra, när barnen försvunnit iväg för att titta på andra spännande utställningar medan vi vuxna tittar på deras.

– Jag blir lycklig av den! säger Lena Tibell, och visar på ett av barnens samtal som hon är särskilt förtjust i och vill sätta upp som citat på sin dörr:

”En liten, liten bakterie”

”De är osynliga”

”Nej, de är bara så små!”

”Jaa, så små att de ser ut som de är osynliga!!”

– Med en sådan här utställning hoppas Visualiseringscentrum inte bara inspirera andra barn och föräldrar utan också visa hur kunskapsprocesser kan ser ut och att barns förmåga att förstå och greppa till synes komplicerade ämnen ofta är mycket större än vi tror, förklarar Katarina Sperling, som nu tar med sig det och mycket annat därifrån till sitt nya jobb på utbildningskontoret i Norrköping, där hon hoppas kunna bidra till fler spännande samarbeten.

– Tänk om Reggio Emilia Institutets nya nätverksprojekt ”Hållbar framtid”, som vi på Svanen nu kommer engagera oss i, också kan få kontakt med forskare här på centret, och med SMHI:s klimatpolitiska forskning som också finns här i Norrköping. Och om vi kunde bygga upp stadsateljéer i det här området, där så många forskare och kulturarbetare redan finns och möts, funderar Christina Häll Isaksson entusiastiskt inför olika möjliga samarbeten mellan barn, forskare, pedagoger, föräldrar och många andra i framtiden.

Text och bild: Maria Herngren