Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Migration, skarpa gränser och barns sökande efter förbindelser

Sommarsymposium 2016

2016-06-23

– Årets symposium har ett speciellt tema, Migration och skarpa gränser utifrån ett estetiskt etiskt perspektiv, berättar Liselott Olsson, lektor vid Södertörns högskola, när hon stolt inleder och axlar rollen efter Gunilla Dahlberg, som lett Reggio Emilia Institutets unika samarbete här mellan praktik och forskning i tjugo år. Denna mötesplats där pedagoger, ledning och forskare har kunnat ställa aktuella och brinnande frågor under några försommardagar varje år sedan 1996.

– Inför det här symposiet har vi verkligen funderat över den här tidens stora paradox, ju mer rörelser och förändringar i världen desto skarpare gränser. Skarpa gränser för vad vi tillåts tänka och göra, fortsätter Liselott och visar hur en allt mer förenklad och instrumentell syn på kunskap och lärande drabbat skola och förskola. Men också vad vi kan göra, vilket föreläsarna gav många exempel på.

– Alla ni som är här vill vi bjuda in till ett gemensamt tänkande kring de här svåra frågorna, till tre dagar av gemensamt tänkande, inte för att hitta svar i någon enkel modell utan i att hålla flera idéer i huvudet samtidigt, för att det är just mångfalden som är så viktig, inleder Liselott Olsson sin önskan om att alla deltagarna skall bidra till att utforska vår tids stora paradigm, paradoxen att ju fler rörelser desto skarpare gränser.

Liksom många av de andra forskarna och pedagogerna som snart intar podiet, lyfter Liselott fram barnen – och deras förmåga och begär efter en mångfald förbindelser och förändring.

– Barn är inte så intresserade av givna svar, utan frågar vidare. De är mer intresserade av kreativa, uppfinningsrika sätt, andra sätt, att svara an till tidens problem, fortsätter Liselott:

– Barn är unika, i att göra skillnad och samtidigt vara med i en gemenskap. Här kan vi ta barnen till hjälp i vårt interkulturalitetsarbete, i hur de närmar sig allt, och i deras kreativa lösningar, till exempel hur de kommunicerar med någon som inte talar deras språk.

– Vi jobbar hela tiden med vårt välkomnande. Här i södra Jordbro kommer det nya barn till förskolan hela tiden, barn som kanske bara stannar två-tre månader. Så vi kämpar varje dag med att skapa miljöer som öppnar för öppenhet, respektfulla möten och kommunikation. Vi tänker att vi bygger landskap av intressanta mötesplatser, platser för delaktighet, och material som inbjuder till utforskande, glädje och lust, berättar pedagogistan Lovisa Sköldefors, tillsammans med pedagogen Helen Johansson.

– Vi uppfattar aldrig världen som den är utan kan bara vara medvetna om våra tolkade bilder av verkligheten. Vi klassificerar blixtsnabbt någon som en av oss eller en av dem, och våra gemensamma tolknings- och beteendemönster benämner vi som ”kultur”, förklarar läkaren Ivan Jensen, som bott i många länder, och som efter fler exempel slutligen inflikar att vuxna kan oftast inte tänka utanför ”the box”.

– Om man skall vara någonstans i dag där de pedagogiska frågorna ställs på sin spets så är det inte på gymnasiet, högstadiet eller mellanstadiet utan i förskolan, säger Elisabet Langmann, lektor vid Södertörns högskola, som i sin forskning intresserar sig för frågor som ”Går det motverka främlingsfientlighet och intolerans hos den uppväxande generationen?”, ”Hur skall vi pedagoger arbeta med det?”

– Hur kan förskolan vara en plats att studera världen tillsammans och hur kan förskolan vara en plats att studera värden tillsammans, fortsätter Elisabet och påpekar att värdegrundsarbete inte handlar så mycket om att utveckla värden som att veckla ut värden tillsammans med barnen, och att ”Normer tvingar oss – värden lockar oss.”

– Elisabet, du har verkligen myntat ett uttryck för oss nu, att ”Barn är immuna mot det oviktiga”, sammanfattar sedan Liselott Olsson hennes föreläsning om toleransens pedagogik.

– Barn hittar överlappningar medan vi vuxna delar upp saker. Barn har inte delat upp saker så som vi vuxna gör och som vi jobbar för att de skall göra. Barn tänker inte heller i fasta identiteter. Barn älskar förändringar – medan vuxna hatar förändringar, säger musikern och ateljeristan Signe Vats Jonsson, verksam i Västra förskoleområdet i Södertälje, varefter hon förklarar vad estetik är och varför det är så viktigt. För att estetiken skapar våra kunskaper om världen, så att om vi skall kunna ändra vårt tänkande, och grupptänkanden, måste vi arbeta estetiskt, för det är i sådant lärande som olika uttrycksformer binds samman.

– Pedagoger måste ha kunskaper i hur man binder ihop motsatser, fortsätter Signe och visar flera exempel på hur lätt och ofta vi missar barnens många led.

– Barnen lägger hela tiden till något, i långa kunskapsprocesser, så när vi inte analyserar deras hela processer missar vi massor.

– Det jag vill säga är att barnen har förstått att världen hänger ihop, att det behövs många olika förbindelser. Så när vi jobbar i grupper med långa estetiska processer finns det plats för tolerans, säger Signe och poängterar att det inte handlar om att följa barnen utan att följa deras processer.

– Jag tjatade redan på 80-talet om att vi tappade processerna. Nu har vi till och med tappat målen och bryr oss bara om resultaten, kommenterar Gunilla Dahlberg, professor emerita lite senare dagens didaktik och utbildningspolitik.

– En tydlig iakttagelse som vi gjorde var att barnen sökte gränser. De kunde stå vid grinden väldigt länge. Och vid fönstren. De utforskade alla gränser och rummet med sina kroppar och de visade en enorm glädje i att se varandra, berättar Ebba Theorell, ateljerista, konstnär och adjunkt, om ett projekt med ett- och tvååringar som de just avslutat i Södertälje.

– Klarar vi vuxna av att förstärka den empati som barnen ger uttryck för? Kanske vi lite för snabbt försöker hitta svar. Jag tror inte det är så viktigt att förklara allt för barnen utan det viktiga är att vi understöder barnens närmande som subjekt som kan klara av att undersöka saker, säger ateljeristan Francesca Manfredi från Reggio Emilia som kraftigt försenad på grund av flygstrejken hinner till symposiet för att avsluta det med sin föreläsning ”Poetiska språk för att hitta en ny mänsklighet”.

– Det finns egentligen inga ointressanta saker, men det finns ointresserade pedagoger. Men vi pedagoger får inte ge utrymme för ointresse och likgiltighet. Innan jag åkte hit talade jag med Vea Vecchi som skickade med mig detta: 

För att arbeta med pedagogik måste man vara optimistisk!

Egentligen skulle sommarsymposiet kunna sluta här, men Francesca har mycket mer att säga, så innan den traditionella avslutningsglassen och jordgubbarna tar vid och de många deltagarna från hela Sverige, men också från Danmark och Norge reser hem, bjuder Modern Barndom på lite till av Francescas föreläsning:

– Förskolan och skolan behöver uppvärdera fantasin som politisk och kulturell kraft. Att man odlar det som går utöver gränserna så att man kan hitta nya vägar att förändra verkligheten. Det är viktigt att vi odlar fantasin så att vi inte förmedlar en alltför trång och pragmatisk syn på verkligheten för då kan barnen bli alltför instängda i sig själva. Förskolan och skolan har ett ansvar att inte stänga ute världen. 

– Vår intention är att skapa välkomnande platser för alla. Det är viktigt att ta ställning för det idag, i Europa, påpekar Francesca Manfredi. 

Text och bild Maria Herngren

Fotnot: I nästa Modern Barndom, nr 3/16, delar några deltagare med sig av vad de särskilt tar med sig hem till sitt pedagogiska arbete från symposiet.