En viktig bok för att motverka rasism i hela utbildningssystemet

Om du fick gissa på vilket land som på kort tid har gått från att vara den mest homogena och jämställda skolan i västvärlden till att bli den mest rassegregerade och mest ojämlika skolan, vilket land skulle du nämna då? 

Det är med smärta och sorg jag tar del av statistiken i en nyutkommen lärobok som riktar sig till alla som arbetar i de svenska utbildningsinstitutionerna från förskolan och ändå upp till högskolan. En jämlik skola för alla lyser med sin frånvaro och vad gör det med vårt samhälle idag och över tid – vad hände med vårt samhälleliga ansvar? Hur har det blivit så här och vad kan vi göra åt det? 

De båda docenterna Tobias Hübinette och Catrin Lundström har skrivit en bok som med emfas låter oss förstå att vi måste börja prata om ras, vithet och intersektionalitet som viktiga och avgörande analysverktyg för att förstå och formera motåtgärder. 

Cirka 40 procent av alla barn som finns inom svenskt utbildningsväsen har idag någon slags utländsk bakgrund, de flesta är födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Författarna skriver om det nya mångrasliga Mångfaldssverige. 

Hur ser det ut på din förskola, bland barnen, lärare och övrig personal?

Hur demografin är utformad är nämligen en stark indikation på hur våra barn kommer att lyckas eller inte i livet. Bostadsegrationen går hand i hand med skolsegregationen och det är inte vilka barn som helst som drabbas värst, utan de med utomeuropeisk bakgrund. 

Första gången jag läste ordet mångraslig, läste jag fel, jag läste mångrasslig istället, vad nu det kan tänkas vara. Min felläsning är symptomatisk och hänger ihop med att ordet ras inte används i Sverige längre, utan har bytts ut mot etnicitet. Huvudtesen i boken är att Sveriges progressiva idé om att vara färgblinda, det vill säga att vi inte ska se ras, tänka om ras, tala om ras, inte har varit en framgångsrik strategi, tvärtom, rasismen tar sig bara andra utryck, med resultatet att rasklyftor, rasojämlikhet och rasismen kvarstår. Rasismen blir med färgblindhetens filter abstrakt, förpassad till individuella uttryck, ersatt av kulturella förklaringsmodeller och osynliggör diskriminering på grund av ras.

Det är lite märkligt att vi i Sverige inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: Det finns inga raser, det är en social konstruktion, men för att peka på hur vissa grupper blir diskriminerade behöver vi namnge dem. Vi ingår inte i några förenklade raskategorier och nu kommer dilemmat, ändå gör vi det. Om jag blir diskriminerad på grund av min hudton, kan jag inte referera till begreppet etnicitet. Det är hur jag ser ut som är grunden, inte vilket land, religion eller kultur jag tillhör. Författarna är noga med att det finns en problematik att ta i beaktning, forskningen måste göras etiskt och användas i ett antirasistiskt syfte och inte som ett medel att spä på ytterligare stigmatisering och diskriminering.

Boken är en pedagogisk genomlysning och uppdatering av bland annat Sveriges rasistiska historia, hur det rasistiska tankegodset i vår närtid och nutid ser ut. De viktiga antirasistiska begreppen vithet och intersektionalitet redogörs för ingående och sätts sedan i relation till de smärtsamma vittnesmål och mer eller mindre lyckade försök som gjorts för att stävja rassegregationen.

Oavsett om du har läst liknande läroböcker tidigare eller är helt ny inom området kommer du få mer kött på benen och därmed aktivt kunna vara med att motverka rasism, för något behöver göras och det är omgående!

Maria Fabien

ateljerista i musik 

arbetar även med och föreläser om Black lives matter i förskolan