Ateljéns betydelse på ett djupare plan

Ateljén som fenomen har på många sätt revolutionerat förskolans verksamhet. Genom ateljén har de estetiska uttrycken fått en central plats i barns lärprocesser samt förskolans visuella kultur stärkts och skapat en blickyta in mot förskolans värdegrundsarbete och ut mot omvärlden. Ateljeristan kompletterar det pedagogiska arbetet med skapande, dokumentation och verksamhetsutveckling i förskolan.

Loris Malaguzzis innovation att lyfta in konsten som redskap för att medvetandegöra barn, pedagoger, föräldrar och samhälle kring betydelsen av mångfald och hundraspråklighet, har tillfört vidgade perspektiv i förskolan, men också på andra kulturinstitutioner. Han insåg tidigt ateljéns och det visuellas potential att nå bortom dikotomin mellan det verbala och icke-verbala, det förståeliga och det ogripbara. 

Den nya skriften Modern Barndom Om Ateljékultur & 100-språklighet belyser ateljéns betydelse på ett fördjupat plan. Som en av de första kommunala ateljeristorna i Sverige, och som lärarutbildare för bildpedagoger som vill arbeta i en ateljerista-roll, gläds jag åt utvecklingen som skett sedan 1980-talet och är stolt över denna yrkeskår i förskolan.

Ateljeristorna Ebba Theorell och Annika Persson Åkeblom berättar här om Reggio Emilia-institutets ateljerista-utbildning som en vidgad transdisciplinär zon, där ateljéarbetet innefattar ett större fält av kunskapsområden.

Sölve Lagercrantz, tidigare förskolechef i Botkyrka och Stockholm, lyfter fram ”estetiken som förnimmelsens vetenskap” och dess förmåga att framkalla det som jag benämner previsionalità, att förutse, få inblick, utblick, där seende och medvetenhet kopplas samman till en visuell kunskap. Ateljén som levande laboratorium och lärande rum bär på denna kapacitet att skapa insikt genom att träna barnets analytiska öga. 

Johanna Persson, ateljérista i Norrköping, beskriver hur ateljéns materialitet lockar fram barnens nyfikenhet som en magnetisk kraft i en attraktiv miljö. ”Miljön är verkligen en spegel som tar tempen på den utbildning vi bedriver”, säger Johanna, och pekar på ateljén som en betydelsefull del av förskolans reflektionskultur. Ateljén fungerar som ett slags prisma för verksamheten där dess olika aktiviteter speglas, reflekteras och omskapas in i nya former genom arbetet i ateljén. 

Izabella Mennino, ateljérista på Malaguzzi-centret i Reggio Emilia, beskriver ateljén som en metaforisk ”intellektuell självständighet”, en resurs i de transformerande processer som uppstår i förskolans ”system av relationer”.

Henrik Lind, utbildningsdirektör i Haninge, hjälper oss att förstå ateljén som en plats som för länge sedan lämnat 1800-talsföreställningen om en ”arbetslokal där en konstnär målar sina tavlor”.  Istället pekar han på ateljéns betydelse som en del i ett utbildningssystem där ”den konstnärliga processen och det estetiska uttrycket också kopplas till barns lärande och utveckling i en undervisningssituation i en utbildningsinstitution”.

Maria Pelle-Bäck, ateljerista i Haninge, ser ateljén som en zon för yttrandefrihet och ”demokratibygge”. Stadsateljén i Haninge för såväl förskola som skola menar hon är en medborgerlig arena och en medkonstruerande möjlighetsmiljö ”bortom existerande kunskapsgränser”, som genom valmöjligheter skapar yttrandefrihet. Hon beskriver också arbete med programmering i förskolan, där roboten som en aktör förändrar förskolans medieekologi som en annan slags kunskapskonstruktör i ett multimodalt samhällssystem, där gränsen mellan det analoga och digitala alltmer suddas ut. 

I Om Ateljékultur & 100-språklighet hyllas estetiken som ett mervärde som på fullaste allvar skapar mönster och struktur i kunskapsgenereringen i förskolan, där poesin dansar vals med verkligheten, och där kreativiteten ledsagar kognitionen genom oväntade sammanflätningar i skapandet av samband mellan estetik och etik, fantasi och minne, samt kreativitet och lärande. 

Tarja Karlsson Häikiö

Professor i visuell och materiell kultur, HDK-Valand, Göteborgs universitet